Tankarna..

malar in och ut hela tiden.

Tårarna kan aldrig ta slut verkar det som,
men jag vet att det gör det med tiden sen.
Även det inte känns så.

Det var inte längesen vi fick besked vilket vi visste
att det inte skulle vara goda nyheter de skulle komma med.
Det visste vi, men ändå kunde vi inte ta det i oss dessa information först.

Att min ögonsten borde avlivades den dan.
Vi ville inte avliva honom den dan och lät oss ta med
honom hem och få lite tid med honom.

Hans diagnos var att han har tumör i testiklar och blodbrist.
Så att hans immunförsvaret var svagt och på grund av blodbrist
blev han magrare.
Och inte kommer att kunna gå upp i vikt igen.

Trodde det var enbart diskbråsk som var dålig som
förra gången vi var hos veterinären.

Ja röngten & blodproverna ljuger inte, det vet jag!
Men ändå ville man inte inse att han snart inte skulle vara hos oss längre.

När vi kom hem, blev han bra helt plötsligt.
Det syntes inte på honom?
Och var sig själv igen som inget hade hänt?

Fick nytt annat foder som inte är Hill´s att ge honom.
Se vad som hände?
Det fungerar på honom,
ingen diarrér och kräkningar längre,
han går upp sakta fram i vikt.

Sa dom inte att han inte skulle kunna gå upp i vikt igen?

Tankarna malar in och ut.

I onsdags skulle han avlivas,
men han mådde bra och var pigg.
Så veterinären avbokade och avvaktar lite.

I fredags kväll, sent på kvällen mot natten var det en jobbig lång natt.
Han blev jätte dålig.
Kunde knappt gå.
Väntade till karlen kom hem från jobbet.
Vi bestämde oss att åka in till veterinären på morgonen och låta honom somna in.
Sov inget den natt som alla nätter, men den natt höll man som en hök.

När morgonen kom, slumrade jag en stund.
Blev väckt av karlen då han hade vaknat.

Plötligt kunde han gå?
Grät av glädjen.

Ringde till jour veterinären som hade öppet i annat klinik och
kollade med dom vad de tyckte.
Insåg att han hade fått vätska i benet.
Fick rådet att han skulle vila mycket och kyla ibland ner benet
och avvakta.

Dagarna gick.
Sen dess har han inte blivit dålig.

Lika matvrak som förut, fast nu när hettan har kommit
så äter han mindre under dagarna, men bra på kvällarna som
alla somrarna.
Lika lekfull, men lugnare.


Vi tar en dag i sänder och håller ögon på honom.
Min <3.

Han blev 13 år och 5 månader i lördags.
Massor pussar o lite godbitar fick han.

I ensamheten utan folk rinner tårarna nerför kinder.
Så har jag haft huvudvärk i någon vecka då jag hade varit spänd
bland folk för att inte gråta.


Tankarna malar in och ut hela tiden om
vad som ska hända, hur jag ska ta mig till m.m.
Vi som har varit oskiljaktiga sen han kom till mig när han var 9 veckor gammal.


Kortet togs av mig när han sov bredvid mig för några dagar sen.
Som alla gånger har vi tagit många kort på honom,
för varje dag tar jag kort på honom ifall det skulle vara den sista.

Min lilla soffpotatis =)