Fosterbarn...
Har ibland fått frågor om det verkligen var sant att jag var ett fosterbarn.
Ska dementera nu som inte hade stämt något.
Ja jag var det, inget jag själv hade valt eller gjort så att jag blev placerad.
Minnena har börjat luckras upp under de åren.
De jag en del hade förträngt.
En del jag aldrig vil minnas.
Ni som känner till,
ni som jag bodde hos.
Ja ni lär läsa lite.
Är det något ni reagerar så vänd er till mig.
Jag står för det jag upplevde, kände m.m.
Hyser inga agg mot någon av er
Delvis förstår jag idag den första fosterhem i skolålder även borde jag ej uppleva det heller..
Ni vet att de bra saker kan man minnas vagt men de dåliga minns man alltid starkt.
Det vet ni alla 😊
Varför jag blev LVU får det vara osagda tills vidare.
-----------------------
Det första sov jag ibland hos fastern.
Varför minns jag inte..
Då det framgick inte varför eller så har jag förträngt en del.
Minnena har börjat luckrat upp mer och mer för varje år.
Sen var jag hos ett par som kände min familj.
De goa personer man aldrig glömmer i väntan av att jag skulle bo i Örebro nära till skolan m.m.
Det skulle inte funka pendling varje dag..
Då vi ej hade motorvägen en bit.
Då skulle 2 timmars resor per dag vara jobbigt.
Sen bodde jag hos ett par under utredningar en kort period om det var rätt som jag fortfarande inte vet varför.
Men det framgick inte varför det heller om jag nu minns fel.
Innan skolstarten, klass 1..
kom jag till en familj,
en som gick i samma klass som mig fast den gick på B.
Ja det var de hemska minnen.
Samtidigt fick jag uppleva några saker som resor genom Europa till Grekland.
Känna hur det kändes att vara vid havet.
Lärde mig teckenspråk fortare.
Första minnen med tomten även om jag inte trodde på tomten.
Åkte till olika städer fick jag se runt m.m..
Var jag sjuk var de jätte snälla.
Fick fina saker och kläder m.m.
Men de hemska minnen väger alltid tyngd..
Än idag har jag starka bilder hur huset sågt ut och hur inomhus såg ut.
Till o med hur mitt sovrum såg ut.
Men tyvärr straffades jag mycket.
Ja de var gammalmodiga de.
De var typ de fina folk med välbärgade jobb m.m.
Det var då.
När jag tänker på det kan tårar ibland rinna över för allt som hänt under barndomen..
Ja jag tror det var min pappa som tog mig därifrån.
Den dag for vi till en annan familj och hälsade på.
Inget märkvärdigt att hälsa på de då ena gick i samma klass som jag.
De vuxna diskuterade..
Då visste jag inte att de diskuterade över att jag skulle bo där sen.
Blev frågad om jag ville bo där.
Ja jag blev glad att komma ifrån den hem.
O vände aldrig tillbaka mer.
Bodde där i ca 6 år.
Ja det hade varit bra..
För mig var viktigaste av allt att de inte slog mig.
Började rida m.m.
Nu lär ni undra varför jag flyttade därifrån om jag hade det bra.
När vi kom in i tonåringen hade vägen dit inte varit lätt.
Mycket orättvisa, ksk inte mycket.
Mycket uppror m.m.
Hade så mycket ilska m.m. inombord av några anledningar..
Började röka m.m.
Orkade inte med skolan längre..
Jag valde att inte bo kvar..
Trodde att det inte gick, men det gick..
I väntan om att bo hos en annan ville jag bo hemma hos min mamma & pendla till Örebro.
En lärare som inte ens visste att jag var LVU m.m. undrade hur det ska bli med mig.
Jag var helt trasig inombord..
Någon dag innan skolstarten sista år på högstadiet kallades jag, min mamma, socialen till möte på skolan.
Minns även starkt den dag.
Kändes konstig att komma till skolan,
tomt..
Det var ju fortfarande sommarlov även om det närmade sig till skolstarten.
Där var min lärare på plats.
Trodde att vi skulle diskutera hur vi skulle lösa med min skolgång.
Minns starkt tydligt de känslor än idag.
Då frågade han om jag kunde tänka mig bo hos de.
Jag minns hur jag tänkte..
Hos läraren?
Jag ville bara springa ut därifrån men jag satt kvar och sa inte mycket och att jag kunde fundera över och därefter möte bjöd de oss hem till dom.
Så stor hus har jag aldrig varit i.
Visst har jag varit där en gång med klassen när han var pappaledig.
Men den dan såg man allt omkring hur stort husoch tomt de hade.
Så många rum.
Träffade deras 2 små, tvillingar. Även hans fru.
De hade även 1 dotter som var 2 år äldre än mig.
Vi kom fram att jag kunde prova bo hos dom.
Och få åka hem på helger samt åka direkt till skolan på morgonen.
Måndagmorgonar var jobbig.
Vaknade såå tidigt och gå en bit till tågstation.
Tog för mig år att känna mig hemma hos de.
Tog för mig år att jag kände mig del av dom.
De lät mig få ta min tid att känna mig hemma,
att känna mig välkommen.
att känna mig tryggt.
Även började jag bli mer kvar i Örebro.
Ja listan är långt..
De fanns där hela tiden för mig..
Tills en sommar,
Ja livet vänds upp och ner när en grej...
En del avslöjades m.m.
Det ska jag ej gå in på det.
Då var jag jaa.
Blandade känslor och bråkade lite.
Ändå fanns de där för mig
Det skulle andra säkert inte göra.
Det var då samtidigt jag krävde få veta ang. LVU m.m. tanke på att det var hemligstämplade och många bråk med socialen vart det.
Ja vem stod på min sida?
Ja vem fanns där när jag behövde nån som mest?
Ja det var dom som höll mig kvar på jorden.
Fostermamman hjälpte mig mycket med myndigheterna m.m.
På mötena stod de jämt upp för mig.
Fick till slut läsa rapporterna.
Ja varenda sidor som fanns.
Då jag trodde att det var mitt fel eftersom alla syskon fick bo hemma.
Egentligen var det 2 av alla syskon placerade i hemmet fast ena fick flytta hem igen efter en lång kamp.
Bodde där i ett par år.
Sen ville jag flytta till egen lägenhet trots jag inte hade fyllt 18 år.
Efter många diskussioner blev det och jag fick eget hem.
De tyckte att jag borde ha väntat med tills jag tagit studenten m.m.
Ja man var ung som hade för bråttom.
För bråttom att vara vuxen.
För bråttom.
Om jag hade ångrat att flytta till eget för tidigt kan jag medge att det var största misstag jag gjort.
Men jag sa aldrig det. 😊
Om ni läser det här så vet ni nu 😊
Då började mitt liv rasa utför.
Några utnyttjade mig bara för att jag hade egen lgh.
Min lgh förstördes till slut.
Festade varenda helg.
Det var bara de få gånger jag ej festade.
Kom i klammeriet med polisen m.m.
Ja vem var där för mig trots jag inte bodde kvar hos dom?
Under min sista svåra tid fanns hon där, även när jag kommit ut fanns de där för mig.
Lät mig komma över de jular och söndagmiddagar m.m.
Sen vet jag inte vart jag tog ivägen.
Jo jag blev tillsammans med min underbaraste här på jorden var det inget mer.
Ksk för att jag trodde att jag inte skulle få komma till dom längre efter LVU togs bort fast de fanns där för mig efteråt en period ändå.
Jag vet inte varför jag inte gjorde.
Även om jag hade alltid dom i mina tankar & pratade gärna om dom och saknade dom rätt mycket.
Men den dag jag hade bara ett val.
Den val jag annars inte skulle göra.
Omedveten om allt skulle förändrats för gott.
Omedveten om att jag lever så idag.
Att stanna kvar och det skulle innebära att det skulle ta slut mellan oss eller flytta med honom.
Hade aldrig föreställt mig att flytta från Örebro.
Ja jag valde att flytta med honom.
Den dag sista lass,
ville jag hem till de och säga hejdå.
De var alltid de jag först tänker på.
Som sagt fick vi komma dit o hälsa på.
Minns fortfarande den dag jag for därifrån
Sorgsen vart det inombords.
Rädslan m.m. för nya möjligheter m.m.
Lovade ta kontakt med varandra.
Vissa korta perioder pratade vi med varandra enstaka gånger.
Sedan tog det 5 år tills vi åkte o hälsade på dom den dan jag hade gått på väns begravningen.
Kände mig hemma o tryggt o bara vara mig själv.
Hälsade på de för nåra sommar sen.
Hade önskat att bo hos dom tidigare och inte hade flyttat ut för tidigt..
Är såå tacksam för allt de hade gjort för mig.
Deras tålamod med mig.
Deras förståelse för mig.
Deras kärlek till mig..
I efterhand har jag ibland tänkt på att det ksk berodde på att min LVU gick ut då trodde jag nog att all band klipps?
Ja jag vet inte.
Men de ska alltid veta att jag är tacksam för allt de hade gjort för mig.
De hade även öppnat sina armar för en främling.
Visst var pappan min klassföreståndare.
Men inte visste han ett dugg om mig och bara sett den elev som var skoltrött.
Kan tänka mig att han över en natt bara fick veta så mycket om sin elev när de öppnade sina armar för mig.
😊
De släppte in en trasig maskrosbarn i deras liv,
i deras hem.
En trasig tonåring som vilset runt gick i sitt liv.
Jag vill säga förlåt om jag var besvärligt.
Vilket jag inte tror att jag hade varit jobbig.
Visst fanns de stunder vi hade våra diskussioner kring om lägenheten, pojkvännen jag hade , framtid m.m.
😊
Hade nog en enda raseriutbrott hos er,
det var när livet vändes upp och ner o allt rivdes upp.
Ni mina förebilder ni hela familjen ska ni veta.. ❤
Ang pojkvännen, ni lär undra vilken av de.
Det är inte svårt att lista ut.
Ja de andra hem jag har bott hos hade självklart varit bra förutom ena hade fört så många hemska minnen.
Ena hade det blivit trist att allt blev som det blev.
Hon o jag ser fortfarande varandra som systrar.
Av egna erfarenheter när det gäller fosterhem.
Alla får räkna med när det gäller tonåringar.
Många gör uppror m.m. då de vet att familjehem de vuxna inte är deras föräldrar.
Det krävs mycket tålamod, förståelse, behandla de som om de vore är dina egna utan några särbehandlingar.
Och inte sist mycket kärlek det också.
Sen kan jag inte rekommendera alla att placera barn hos de som har egna barn i samma ålder o samma klass 😊
Du kanske ler när jag nämner om ålder. 😁
Det har du också egna erfarenhet att ha samma ålder boende hos dig o din familj 😊
Ja som sagt finns det nästan ingen perfekt familjehem.
Och inte är det många hem som är bra.
De är de få.
Visst har jag inte bott i många många fosterhem.
Nu vet ni lite om det.
Vf jag inte fick bo hemma m.m. är en lång historia och det får bli osagda varför tills vidare.
Är glad att ni några frågade mig direkt och tog fakta även om ni inte vet ett dugg om detaljer. Och anser att det inte är någons sak att få veta ett dugg. ❤
Tårar rinner..det gör ont i hjärtat! Fin skrivet om din känslor....💕