Världen..

En ännu dag till...
Solen tittade in då och då.
 
Lite sömn blev det inatt.
Bättre än inget alls..
 
Ja idag mår jag som jag mår.
Blandade känslor..
Blandade tankar..
 
 
Här borde de lättpåverkade inte läsa men tro mig 
att jag vet att det ibland är svårt att låta bli.
Är inte bättre själv.
När andra mår dålig mår jag dålig.
Ja jag vet.
När det gälle självmord m.m. ja lättpåverkat blir jag
och det får jag brottas med ibland.
De kommer aldrig försvinna.
Man har bara ett val även det frestas.
Tro mig, jag vet hur svårt det är.
Det var så längesen jag skar på handleder.
Det var så längesen jag överdoserade
Vet att när man mår som man mår blir man
lättpåverkad när allt eller något är dåligt.
 
 
 
 
Ja jag drar mig undan,
Ja jag orkar inte se någon..
Förutom sambon och katten..
 
Man känner för varje dag hur jag håller på att tynas bort.
Man känner att något inte är som det ska.
 
Muren byggs upp.
Jag vet att muren måste förstöras.
Men jag har mina skäl till att det blir som det är.
 
Frågar någon mig om allt är bra så klart
svarar jag alltid att allt är bra
även om man är på botten.
Samtidigt orkar man inte le.
 
Jag är fast..
Som om mina fötter är fastklistrad på marken.
Vet inte vart, hur jag ska ta mig till.
Varje dag brottas jag med de känslor.
 
Vill bara skrika
Vill bara kasta allt
Vill bara gråta
Ja det är så mycket jag vill.
Men det går inte...
 
När det är något ska vissa alltid hindra.
Ja jag är ju bara en docka som inte har några känslor.
Ja jag är bara en docka som alla kan dalta med.
Ja jag får alltid skulden för allt.
Ja allt är alltid mitt fel.
Ja allt jag gör är alltid fel
Ja jag kan ingenting
 
Ja jag vet..
 
Jag förtjänar visst ingenting.
 
Världen skulle må bättre om jag inte fanns.
Världen skulle bli glada om jag inte fanns
 
Man läser i en del block man skrev under mina svåra år.
De man inte har läst på många, många år.
 
Ena jag läser ur en pärm var från år 1996.
 
 
 
 
Ja det hade alltid varit så jag ensam mot allt.
Bär alltid allas börda.
 
Fortfarande kan jag inte förstå varför jag lever ännu
när jag inget annat har att leva för?
Ja det är ofattbart att jag lever ännu..
 
Skriver man listan på vad jag är bra på och vad jag är dålig på kommer ena sida bli långt medan ena sida lär vara helt blankt.
 
Likadan om man ska skriva om jag borde leva eller dö.
 
Det är så mycket som fattas
Det är så mycket som jag vill
Det är så mycket man saknar.
 
I emellanåt mår jag bra som alla andra.
Det är de gånger när ingen tynger ner en.
 
När man minns hur det var då och nu.
Förut slogs man mot dom när mina så kallade behövde hjälp.
Kunde bli arg på allt vart orättvist m.m.
 
Nu idag orkar jag inte..
Var och en får sköta sitt.
Orkar inte bry mig 
Orkar inte lyssna
Orkar inte finnas där.
Orkar bokstavligen ingenting.
 
Allt har rasat ner, frågan är om allt verkligen har rasat helt.
Frågan är om det är så lite eller om det krävs ännu mer för att det ska göras?
 
Jag är inte rädd för döden
men är rädd att något ska hända de jag älskar.
Är rädd att vara bland de människor då jag vet att
jag inte kan dra ifrån.
 
Skulle jag dö lär jag nog dö ensam.
Skulle jag få något sjukdom lär jag inte finnas bland de jag älskar.
De jag älskar och de som betyder mycket för mig ska inte få se mig.
Inte ens få komma på begravningen.
Inte ens ska jag brännas upp.
Kanske det billigaste sätt.
Gratis ja vf inte bara slänga mig på soptippen och ruttnas. 😊
 
Jag vet hur det är på begravningar.
Har tappat räkningar hur många begravningar jag hade gått på.
Visst har de varit fina och ett självklart att ta farväl.
 
Men jag förtjänar ju ingenting..
Sen vill jag inte de skulle se mig tynas sakta bort.
Inte ens om jag råkar ut i en olycka vill jag de ska se om jag inte har några chanser att kunna gå m.m.
Kan ju inte då ta bort deras börda m.m.
 
Hellre ska ingen tänka på mig.
Jag existerar ju ändå inte.
Jag är ändå inte värd någonting.
Jag lever än bara för ens skull 
 
Har jag riktig ont säger jag ju inget som inte syns.
Mår jag riktigt dålig säger jag ju inget som inte syns.
Ja jag är jag som inget säger något..
Ja jag är jag..
 
Se på mitt liv.
Om ni visste hur mitt liv var
hade ni kanske förstått varför.
Det önskar man inte någon annan ska uppleva.
Och det finns de som har det värre.
Lider med dom.
 
Det blev så tomt när min ögonsten inte finns kvar hos mig.
Aldrig var man ensam.
En som alltid fanns där för mig dygnet runt
En som förstod mig
En som kände mig utantill
En som älskade mig villkorlöst
En som tröstade mig
En som gladde med mig
En jag aldrig ensam gick utan.
Var med mig nästan överallt var än jag var.
Saknaden efter honom och några som inte finns längre kvar .
 
Ja saknaden är stort..
Igår efter att ha pratat med en som inte visste
att 2 killar vi kände hade dött för många år sen.
 
Visst känns det som om de 2 verkligen fortfarande lever fastän de inte gör.
Ja de 2 killar..
Ej de barndomsvänner om ni tänkte på.
 
Ena kille skojade vi alltid med, en liten knubbig kille.
Liten men gärna spelade tuff.
Var inte alltid sig själv och det var ibland kul
att driva med honom lite.
Men han ville alltid vara hjälpsam.
När jag tänker på honom kunde jag inte låta bli att le.
Saknar ibland att få prata med honom.
Alltid glad.
Hans sätt att teckna.. 😊
 
Hann prata med honom då och då innan han dog.
Blev frågad om jag visste han hade dött.
Fattade inte att han hade dött 
Ja offline var han såg jag.
Men han fyllde ju 35 år för nåra få dagar innan?
 
Ja ena kille.
En jag trodde först hade det bra..
Sedan sa han som det var hur han mådde.
Han var alltid snäll och var tsm med en jag kände sen barndom.
Fast det togs slut mellan de många år innan 
Vi tjötade rätt ofta..
Led med honom hur han hade i storstaden.
 
Men tankar jag har hade jag ibland tänkt på vad det skulle hända om jag svarade och prata med honom den kväll.
Jag orkade inte svara då jag visste att han var full.
Den dan då jag inte mådde.
 
Tänkte prata med han nästa dag i allafall och han tänkte komma till oss den midsommar.
Ja han dog.
Jag vet att jag inget hade kunnat göra.
Ja jag är jag som tänker så : TÄNK OM MAN...
När man fick nyheten på förmiddagen 
ringde jag till honom.
Ja inte svarade han.
 
 
Ja jag dras till de som är allt mellan jord och himmel.
Ja jag dras lätt till de som inte ser ner på någon 
Ja de som inte har fördomar m.m.
De som tar mig som jag är trots hur mitt liv såg ut.
 
Det känns som de man håller kärt oavsett hur de lever m.m. dör.
 
Man minns alla de gånger jag fick dödsbesked om de vänner som dog.
Som om det var igår.
De gånger var inte samma men
ändå minns man starkt tydligt hur och vart jag fick
besked och vem som sa till mig minns jag tydligt.
Som allt spelades upp gång på gång i en film.
 
 
Nu ska jag gå och vi får se när jag dyker upp nästa gång.
 
Njut av dagen som om det vore era sista.
Ta inget för givet.
❤ till er alla vem än ni är..