Ögonstenen

Grattis på födelsedagen,
du fattas här hos mig.
Saknaden är lika stort som då.
 
 
I natt drömde jag om dig,
drömmen kändes så verkligt..
Vaknade ur drömmen
och det var bara en dröm.
Saknar dig såå.
Så ensamt hade jag aldrig varit som sen
den dag jag fick krama om dig
för sista gången.
Du var mitt allt.
Du var den som inte lät något hända mig
Ja så ensam var jag aldrig.
Älskar dig då, här, nu och för alltid.
 
 
❤❤❤ 

SAKNADEN...

 

 
 
 
är STORT.
 
Inte en enda dag hade tårarna torkat ut.
 
En tår för dig för att du är saknad.
En tår för att du min älskade bästa vän inte är hos mig
 
♥ Saknaden är fortfarande stort ♥

Vet att det kommer att lindras med tiden,
även om det inte känns så nu.
Det känns som det var igår.
Fast det hade gått hela 3½ månader sen utan dig.


Så ensam sedan du gick bort hade jag aldrig varit.
När sommaren tog slut då var karlen åter till jobbet som vanligt
så kom det känslan igen om ensamheten & tomheten.
 
Ingen hade kunnat få röra dig,
Alltså urnan som står på hyllan.
 
Tanken på att flytta dig till en annan plats får mig bli panikslagen och
är så livrädd att du skulle gå sönder.
Ja den går lätt sönder än vad någon hade kunnat föreställa sig om
de inte hade egna urnor.
 
Att flytta tillbaka till sovsidan där jag brukade sova hade jag inte kunnat ännu.
Även om karlen vill ha tillbaka sin sida. Men det kan jag ej ännu.
Då jag låg som nu jag brukar på bredvid dig.
 
Kudden som du fick låna av mig när du var inte bra ända in tills den dag du skulle somna in hade
jag inte kunnat våga tvätta bort. 
Rädd att det skulle försvinna lukten och minnena.
 
Idag skaffade vi eller rättare sagt jag en matsalsbord med stolar.
Så kändes det fel när allt var på plats efter att ha tagit bort barmöbler.
Så det kändes som om jag tog bort ett litet bit av dig.
Ångrade mig, men lät det vara.
 
Är så rädd att allting ska förändras för allting hade ju minnena när du levde hos oss.
 
Hade inte gått på någon promenadsrundan där vi brukade gå sedan du inte finns längre hos oss.
Klarar fortfarande inte av att gå på dessa sträckor ännu.
 
Bland de människorna ler jag.
I ensamheten är man sig själv och så 
kommer tårarna fram.
 
Ibland inbillar jag mig att jag såg dig här hemma, fast efter ett ögonblick ser jag ju ingen.
Ibland inbillar jag mig att jag kände lukten efter dig.
Ibland inbillar jag mig att du hoppade upp på mig och gav mig blöt slick på kinden.
 
Önskar att det vore så..
 
POETRY'S ROSENKAVALJER
 ♥  I love you for ever ♥